Jennial

Finns det någonting vackrare än vår natur. Våra dalar och berg som bilder vackra schablonbilder framför den mörkröda skymningshimlen. Vatten som speglar den grönskande omgivning eller vinden som bildar mönster med vågor.

Jag söker energikällor och folkskygg som jag just nu är så finner jag dessa källor i naturen. En stor gul maskros, porlande bäckar. Mina smultronställen finner du vid vatten. Jag finner det rogivande lyssna, andas och se vid vattendrag.

Snart kan man bada också.

På vägen hem från skolan höll jag på att skrämma vettet ur en gammal dam. Jag såg henne långt tidigare hur hon ruffsade om sin hund, så där med kärlek ni vet, samtidigt som hon pratade med den. Jag mräkte att hon inte upptäckte mig så jag tänkte att jag måste säga hej, för att inte skrämma henne. Planen  gick i stöpet och hon hoppade högt när hon hörde min röst. Inte min mening men å andra sidan fick jag en trevlig pratstund med den äldre generationen. Samtalet handlade om handlade om hur illa människor behandlar djuren. Skrämmande.

Vidare fann vackert utslagna liljekonvaljer på ett slutning i solen. Filosoferandes, funderandes, nästan gråtandes, plockade jag en bukett. Nu står de i ett vinglas på mitt köksbord med sina söta små vita klockor och doftar ljuvligt. Liljekonvaljer påminner mig om min barndom då jag varje år i maj brukade plocka buketter och ställa på pappas bord.

Men det var innan jag blev för gammal för sånt.

7 timmar till deadline.

Det är ett skämt. Jag är ett skämt. Ärligt så vet jag inte ens om jag klarar dessa timmar jag har framför mig.

Jag har inte ens viljan kvar.

Jag gick förbi bilbingo på tonhallenparkeringen nu på vägen hem från skolan. Jag förstår faktiskt inte grejen. Visst, de vinner 500 kr för en rad och 2000 för full bricka men jag förstår nog ändå inte. Finns det inte roligare umgängen än att sitta i en bil? I en stilla stående bil! De sitter alltså två, ibland tre och fyra, personer i en bil med rutan nervevade för att höra siffrorna ropas ut genom skraliga högtalare.

Jaja, smaken är som baken. Det kanske  är tokigt trevligt, jag har ju faktiskt aldrig testat.

Jag har alltid strävat efter att nå bästa resultat, bästa betyg. Men efter gymnasiet lärde jag mig att dålig hälsa aldrig blir värt ett högsta betyg. Psykisk hälsa som påverkar den fysiska hälsan.

Men det är svårt.

För jag känner mig dålig när jag inte klarar saker som jag vet att jag kan klara av. Jag sätter press på mig själv. Får dåligt samvete.

Jag har med ålder och erfarenhet lärt mig att hälsan är viktigare men det är svårt. Dock finns det en skillnad nu i jämförelse med min tonårstid. Nu lägger jag av innan jag rasar i botten, hämtar kraft och löser det på annat sätt.

Det handlar inte om att jag är lat eller inte vill göra saker. Det handlar om att när saker händer så blir plugg så obetydligt. Det handlar om att all energi försvinner när det händer saker och med det konstanta höga trycket i skolan, jobb och all den press som sätts på en så finns det inte utrymme att samla energin igen. Därför ser det ut som det gör nu. Därför klarar jag inte av att prestera. Därför längtar jag efter ett obetydligt jobb och en sommar med sol och kärlek. En sommar med utrymme för umgänge. En sommar där jag kan lägga tid på mig själv och de mina för att samla energi.

Detta blev ett konstigt och osammanhängande inlägg. Enbart fragment av hur jag känner och tänker just nu. Ger kanske inte ens en rättvis bild av min situation. Men ibland är det skönt att skriva av sig.

Men kom ihåg vänner; hälsan före betyg och liknande. Utan en god hälsa har ni ändå ingen nytta av betyg och fina meriter.

Jag gillar gult, vad än ordspråken säger.

Tänd ett ljus eller lämna en blomma i gångtunneln vid Hedbergska. En fin minnesplats för Algot.
Det ska jag göra.

Läs här.

Att skriva ett inlägg till Algot på facebook, eller andra communitys vore ett enkelt sätt att vända sig till honom och hans familj. Problemen är att orden inte finns. Orden känns obetydliga och kan inte med rättvisa redovisa hur det känns att förlora en fin människa. Jag ryser vid tanken på hur familj och närmare vänner ska känna sig i denna svåra stund. Hopplöshet, hjälplöshet. Jag känner otillräcklighet. Och sorg. Jag hoppas för allt i världen att Agge visste hur bra han var.

Eller är!?

Jag vet inte ens vilken form man skriver i. Ord är otillräckliga

Jag är nog inte så förtjust i ansjovis, men förpackningen är förbaskat fin tycker jag.



Jag skriver att jag nog inte tycker om för egentligen vet jag inte. Bara något jag fått för mig, men när smakade jag ansjovis senast? Det minns jag inte. Jag gillar ju fisk. Hur äter man ansjovis?

Min lillasyster var på besök förra veckan och då jag och Pierre för fullt söker gemensamt boende tyckte Petronella det var på sin plats att skriva en lista med uppgifter till Pierre.



Det är inga dåliga krav hon sätter på karln min.

Tänk vad alla blir religiösa i sitt sorgearbete. Hoppas du har det bättre där du är nu. Du är himlens vackraste ängel. Vi ses snart igen. Döden är naturlig, men för stor och svår för oss att greppa. Vi skyddar oss själva genom att tänka att det inte är över, att det finns en bättre plats än detta tragiska jordeliv.

Jag tror lika lite på ett liv efter döden som de flesta andra jag känner, men våra kära lever vidare så länge vi minns dem. Så länge vi då och då ägnar dem ett tanke och skrattar åt deras upptåg.

Algot kommer leva vidare i evighet.
Vila i vän.

Det är en omöjlighet att kliva upp på morgon. Jag klarar det inte. Dessutom är jag totalt förvirrad nu förtiden. Inte nog med att jag konstant sover över, jag glömmer saker som ska göra, jag blandar i hop tider och svamlar och fumlar. Igår tog jag fel på tvätttid, idag borde jag inte sitta här och skriva ett blogginlägg, jag borde vara på skolan för det var någonting vi skulle göra där .... aaah, affischer var det ja.

Typiskt.

Jag vill skriva om positiva saker, om bra saker. För jag vill ju att det är sådant livet ska genomsyras av. För alla håller kär på ett eller annat sätt. Det mesta har dock sett mörkt ut ett tag nu, svårt att finna frid och glädje.

Men det går!

Lunchade med en glädjespridare igår.

Min fining får mig att skratta till och med i sömnen.

Syskon och syskonbarn är det bästa jag har.

GDK05 ger inte upp, peppar och stöttar.

Doris är tokig och roar.
_____________________________________________________________________________

Algot vän,  ditt skratt lever vidare i oss alla. Det är så du kommer att leva vidare i alla oändlighet.

... till minnet av den leendes Algot.

Tänd ett ljus här

Nej, jag kan inte tröstas med att han i alla fall är funnen. Med att nu vet vi alla fall var han är. Vila i frid och hoppas du har det bättre där du är. Va fan, Algot ska inte vila i frid. För det finns ingen som helst anledning eller godtagbar orsak till hans död ...

Ont gör det.

Jag fortsätter vällan kedjan, då Thomas så önskar (konstigt nog, aldrig gjort det förrut)

Tre namn du går under:
- Jennie
- Nonno
- Jenka

Tre saker som skrämmer dig:
- Alkoholism
- Nonchalans
- Algots försvinnande

Tre saker du har på dig:
- Svart favoritlinne, med knappar à la farfarströja
- Sommarjeansen i form av ett par ljusa trasiga levis modell 557
- Kirurgisk papperstejp

Tre saker du tycker om:
- Familjen
- Vännerna
- P

Tre saker du ska göra den närmaste tiden:
- Ta examen
- Hitta större boende
- Avnjuta sommaren

Tre av dina favoritlåtar just nu:
- Clutch - Electric Worry
- Juvelen - Hanna
- Soilwork - Martyr

Tre saker du verkligen vill ha:
- Hälsa och lycka till mina nära och kära
- Hem Algot!
- En fin, ljus tvåa med balkong

Fem personer som du vill ska fylla i denna:
Fem personer med brist på annat att skriva!

Man vill ju bara vara ute. 21 grader är temperturen uppmätt till enligt denna sida: http://vader.alfnilsson.nu/

Jag är dessutom sjukt sugen på årets första dopp. Kan hända att jag hoppar ner i iskalla vattnet i helgen, beror på hur schemat för helgen blir.

Burr burr

Ute ute

Måste vara inne inne

Insåg igår att är det någonting jag gör nu så är det att klaga. Ja, jag har det jävligt jobbigt nu med en massa oro i kroppen, en konstig matthet och stress över plugget. Men va fan, jag är knappast ensam och jag har det knappast sämre än många andra.

Tvärtom har jag det kanske bättre på många plan.

Så, jag måste sluta klaga och ändra inställning.

Nu!

... ner till handledningen. Nu kan jag byta fördelarlock, rotor och packning till ventilkåpan själv. Jag vet även hur man gör när man byter olja och oljefilter, men det gjorde mina kära far åt mig. Sjuk som han var kravlade han sig upp ur soffan och hjälpte mig.

Hemma finns massor av störningsmoment, men jag är för folkskygg för att gå ner till skolan just nu ...

Är det Patrik popidolen som sjunger playback eller Patrik som är på väg att fukta strupen efter timmar av dans?

Kikade igenom gamla bilder.

Tre år har snart gått. Galet fort!

Vänner, kära klasskamrater, nu biter vi ihop sista veckorna! Vi är ju faktiskt sjukt bra, eller hur?








Inte jag som är fotograf, det var innan min digitalkameraera. Bilderna kommer från Pålsson antar jag.

Jag var till Jannes grav igår, den behöver fixas till efter vintern. Ser för sorglig ut just nu med brun ljung och ruttna löv. Janne var färgglad, det ska vara färgglatt vid hans grav. Till hösten är det åtta år sedan han gick bort.

Delar med mig av fler brev jag skrev till honom när jag var yngre. Inte riktigt lika roliga som det första, men ändock minnnen;

Till Janne från Jennie

Det ska bli kul att fölljer med till Östesund
jag kommer i håg föra gången
jag lengtar tills vi far mormor, du o jag

järtliga hellsningar Jennie


Hej Janne
Onsdagen den 18:e Augusti börjar jag i 3:an
Jag tycker om att skriva brev spelar ingen rål vilken jag skriver till.

(HA! Elina, bevis på att jag på lågstadiet kunde stava till börja. Men vad hände sen?)

23/3 -94

Hej Janne!!
Jag har ont i magen och Angelica har tappat en tand och Nicklas har fyllt år i torsdags. På fredag ska jag på klassfest (om jag inte har ont i magen då). Mormor har varken ont i magen, fyllt år eller tappat en tand inte morfar heller.

hjärtliga hälsningar
Jennie



I födelsedagspresent av mormor och morfar fick jag bland annat detta brev jag skickat till Janne, mormors bror,  för  fjorton år sedan. Janne och jag hade nära kontakt och när han dog för några år sedan var sorgen total. Pierre fann mig gråtandes i soffan när jag läste detta brev men det vara glada tårar för brevet väckte glada minnen.

Så länge jag har dessa minnen lever Janne.

 För mig lever han i allra högsta grad.

Nu ska jag nog ta mig en tur till graven.

Tvåa i stan eller ett liten hus på två rum på landet? Det är just nu någonting jag faktiskt funderar på. Jag är uppvuxen på landet där närheten till naturen var fånigt nära. Jag hade fåglarna boende i husgaveln, gruset under fötterna, äng och skog som mina lekplatser. Frisk luft och ingen trafik som stör. INGEN TRAFIK! Rogivande till tusen. Vinden, fåglarna och gräset är bästa medecinen vid stress och nedstämdhet. Mörkt på vintrarna, men sådär mörkt och ostört att man kan njuta av den magnifika stjärnhimlen. Sådär mörkt att månen lyser upp vidderna och snön gnistrar. Vintern är lång men ack så vacker.

Att bo istan innebär ... ja, närhet till stan. Spontanfika eller en öl ligger närmare till hands. Närmare till jobb.

Det finns för och nackdelar med allt. Nu gäller det för oss att väga dem mot varandra.

En sak är säkert. Vi vill ha våra namn på samma dörr.

När det händer oförklarliga saker, som konstiga dösfall eller försvinnande, sätter ryktesspridningen i gång. Alla försöker finna förklaringar till det tragiska. Agge är fortfarande borta och jag har hört flera spekulationer om var han kan vara, om vad som kan ha hänt; stenad i en bungalow, flytt civilisationen till någon by i radioskugga, flyttat in i ett munkkloster. Jag vet inte men jag spekulerar också. Ingen vill ge upp hoppet och det finns det ingen anledning att göra. Människan vill ha svar på frågor, ovissheten är ett helvete.

Jag blir alltid glad av att springa på Algot, hoppas för allt i världen att jag får göra det snart igen.

Jag blev glatt överraskad idag när lillebror, Tingen och två nollåttor kom förbi med en egenhändigt ihopsnickrad tårta. Mina favoritingredienser hallon, choklad och grädde fanns givetvis med. Tack tack! Mumsig som tusan och jag blev alldeles varm i hjärtat.

För sjunde sommaren i rad ska jag jobba på Akzo. Varför? För att det ger bra betalt, bra arbetstider, trevliga kamrater och för att det är så långt i från det jag gör resten av året.

Frågan vad jag sysslar med är egentligen svår att svara på till folk som inte sysslar med sådant själv. Kort kan jag säga att jag är processoperatör, att det fungerar ungefär som en gigantisk hembränningsaparat och att jag ser ut så här:

Ja, nog tror jag att jag blitt aningens klokare under detta år.

Jag har lärt mig att man måste ge sig själv förutsättningarna att vara lycklig. Jag har lärt mig att misslyckas.
Jag har lärt mig att människor inte alltid är som man tror, de är ofta sämre. Eller bättre.
Jag har lärt mig att man i bland måste svälja sin stolthet.
Jag har lärt mig att livet är skört.
Jag har lärt mig att släppa taget inte är lätt. Att det kanske är det svåraste.

Jag har lärt mig att flexotryck är ganska dåligt.
Jag har lärt mig att pumpa däcket på en bil.
Jag har lärt mig att det inte är bra att ha för mycket olja i bilen.

Jag har lärt mig vad kärlek är. Riktig kärlek.

Jag har lärt mig genom mig själv och andra.

Jag är ett år äldre. 24 år.

Nu har jag ett nytt år framför mig med nya lärdomar, nya erfarenheter, som jag får genom nya uppgifter och nya människor. Men också så klart genom alla jag redan har omkring mig.

Ja, lite klokare har jag nog blivit.

Men vänner från Stadshuset, god mat och strålande väder. Det är vackert runt Alnö. När du kommit förbi fabrikerna och runt på rätt sida har vi en fruktansvärt vacker liten skärgård att skryta med. Jag vill bo så. Vid vatten, helst vid havet. Enskilt, med egen badstrand. Det är en dröm.

Tänk att jag har någon att uppfylla sådana drömmar med.

Jag har medvind i motvinden.