Jennial

Jag har flyttat på mig. Eftersom jag inte alltid har ro i kroppen att sitta vid datorn samt att de bästa funderingarna, iaktagelserna och bilderna dyker upp när jag är på språng så har jag bytt plattform så jag smidigt kan använda mobilen i mitt bloggande.

http://www.jennial.wordpress.com/

Jag vill vara hemma. Sova i vår säng, i vårt hem. Utan massa människor, utan stress och press och oklarheter. Hemma är allt självklart och tryggt. Jag vill inte komma ut förrän vårsolen visar sig.

Det är bara att acceptera.

Ja, idag har jag mött en av mina stora rädslor. Jag var på besök hos tandläkaren. En simpel kontroll och jag skakade och kallsvettades. Det är nästan så det är pinsamt.

Vad ska jag ta mig till när det är dags att dra visdomständerna?

Jag har ju förvisso larmhelg, så det ska väll ha någonting med larm att göra, men jag tror inte det är meningen att brandlarmet ska gå.

Det tjuter och en mekanisk röst meddelar att alla måste utrymma lokalerna för att en olycka skett. Nu var det ju ingen brand utan ett värmeskåp som bränt lite mat och än mer ställd blev jag av det. hade det brunnit hade jag vetat att jag måste släcka och utrymma. Nu ville vi ju bara få kontakt med räddningstjänsten så snart som möjligt för att slippa en onödig kostnad för utryckning. Man har alltså väldigt lite tid på sig.

Och brandkår, räddningstjänst och väktare kom, inspekterade och återställde oljudet. Nu är alla inne igen och arbetet i full gång.

Det går dock att ana en os av bränd mat som en påminnelse om en onödig kostnad kårhuset antagligen får denna månad.

och jag sitter på kårhuset. Faktiskt en syssla jag anser jag borde slippa. Jag sitter förvisso med i kårhusstyrelsen som ägarrepresentant då Studentkåren äger Kårhuset men jag är inte inne i kårhussvängen. Jag har mitt jobb som vice ordförande på studentkåren, det vill jag göra bra! Just nu är jag energilös och omotiverad då tar kårhustiden energi från det jag egentligen ska jobba med.

Visst, jag ser kårhuset som en otroligt viktigt verksamhet för Sundsvall som studentstad, men det jag som ägarrepresentant borde jobba med är grymma visioner, ägandedirektiv och kommunikation. Inte larmhelg där jag ska låsa upp till de som ska rodda ner från gårdagens disco eller städa entrén.

(Jag hör ju hur mina argument inte riktigt håller)

Näe, jag är egentligen bara bitter. Men bitterheten kommer ur mitt gråa tillstånd; som kommer från förkylningar, oro, irriterande grannar, dålig sömn.

Helt enkelt vill jag göra annat denna helg. Ägna mig åt mig själv, se hockey, träffa min systerson, prata med min nyopererade bror, skämma bort min sambo, sova på morgonen, ta en promenad, dröma mig bort.

Nästa helg är jag i Härnösand. Suck.

Det var många många år sedan jag spelade sonic sist. Då på det gamla hederliga Sega megadrive-spelet. Ikväll var jag tillbaka på lågstadiet tillsammans med min blåe kompis. Jag måste dock säga att jag har tappat stinget. Fingrarna och huvudet hänger inte riktigt med längre. Kanske är det mer att hålla reda på sedan konsolerna utvecklats. Men nog var jag bättre på tv-spel förr.

Fan va tråkig jag blivit.

Jajjemen, i dag satt den. Idag spelade Timrå guldhockey!

"Let's emty the tank boys!"

Med sjukdom följer ofta dåligt samvete. Dåligt samvete över att inte vara på jobbet, över att inte hjälpa till med maten eller disken. Över att vara osocial och tråkig.

Just get over it Jennie.

Kloka ord från min tjej Elina:

"En vilja som vill åt olika håll är det bästa. Därför då kommer du inte fastna med saker du inte vill, bara låta dem sysselsätta dig ett tag."

Peppande ord från min tjej Elina:

"Hur man nu pusslar ihop den där ekvationen. om du inte skulle få med dig allihopa ner till australien där du både pluggar och har ett riktigt jobb. så får man fixa så att du får dubbla dygn med.

 o ett klippkort så du kan åka hem när du vill till sverige. med...raketfart. för de där flygresorna är inte att leka med icke."

Vad skulle jag göra utan Elina.





 

Jag är sjuk jämt. var vecka är det något. Illamående, feber, huvudvärk, trötthet, matthet. Finns ingen hejd på det hela. Känner mig deppig. Får dåligt samvete över att jag inte är på jobbet, känns som att de ska tro att jag "skolkar". Allt detta gör att jag är galet slut i kroppen hela tiden. Svårt att kiva upp på morgonen, ta tag i saker, umgås.

Känner mig irriterande sliten och osocial. Jag går antagligen P på nerverna också.

Drömmen om storvinsten finns i oss alla. Tänk att slippa lån på bil, hus och studier. Tänk att lösa ens näras skulder och lån. Tänk att resa. Tänk att hjälpa.

Ja, Pierre spelade på Lotto idag. Vi vann ingenting. Inga 80 miljoner, inte ens de 23 kronor 4 rätt hade gett. Vi får fortsätta drömma.

Jag har testat, spelat för mig själv på lägsta nivå. Jag kan bara konstatera att än blir det inga spelutmaningar ...

För Ellen har nog rätt, det är prestationsångest som spökar, men den är ju så fånig!

Haha, talade precis med min lillasyster på msn en sväng, men hon hade inte tid att prata mer eftersom hon skulle upp till e.on arena och träffa några kompisar.

Detta tar mig tillbaka till när jag var i hennes ålder. När jag och Angen (eller Elina, Emma, ja alltid var det någon) hängde på isladan för att spana in hockeygrabbarna. De kunde heta Björn, Christoffer eller Fredrik och vi var där för att kika på deras träningar och kanske för att springa på dem efteråt.

Jag kommer speciellt ihåg en sommar. Det var sommarhockeyskola och jag och Angen la på oss mascaran för att göra oss lite extra fina. Under sommarhockeyskolan sov en hel del pojkar i Sörbergeskolan, det var ju som heaven för oss småtjejer. Hur som helst så regnade det en massa denna dag, vilket gjorde att mascaran snarare låg på kinderna än gjorde ögonfransarna långa och svarta. Dock lyckades vi ändå flirta till oss kontakt med några grabbar i enbart kallingar.

Vi suktade efter deras tränade pojkkroppar men jag tror inte vi riktigt visste vad vi egentligen suktade efter. Det var fortfarande oskyldigt och roligt. Spännande.

Ibland längtar jag tillbaka. Men bara ibland.

Jag funderar på om jag ska utnyttja denna annars tomma fredagkväll tilll att försöka övervinna en rädsla jag har.

Det är egentligen en ganska fånig rädsla men den ligger kvar sedan en tid då min tillvaro kantades av panikångestattacker. Min rädsla gäller spel, sällskapsspel, tv-spel, casinospel. Jag tycker det är roligt, jag älskar spel, men kroppen säger stopp och jag blir nervös och rädd och feg om det kommer upp på förslag. Framför allt om det handlar om spel där jag måste sjunga eller spexa eller ...

Jag vet inte vad problemet är. Jag vet inte vad vad det grundar sig. Jag har inte en dålig självkänsla eller dåligt självförtroende. Jag vet att jag är bra på saker och mindre bra på andra delar. Jag vet också att om man aldrig testat någonting innan så kan man inte vara bäst, som tillexempelt guitar hero eller singstar.

Så varför har jag detta beteende? Jag känner mig riktigt tråkig så fort det kommer ett förslag om spelkväll med vänner eller ett guitar herospel med sambon. Jag vill, men känner mig så otroligt obekväm i rollen.

Så, ikväll tänkte jag att jag själv ska sätta mig med Xboxen, testa på spel i min ensamhet så jag i alla fall hittar knapparna. Kanske kan det leda till att jag i alla fall vågar dra några rif med gitarren med Pierre.

Önska mig lycka till!

Idag har jag tänkt på vad taklampan skulle kunna vara för färg. Jag har också tänkt på att det är dags att skaffa en tvättid.
 
Men det är tankar jag ägnat mig åt för att slippa tänka på annat.