Jennial

Jag har alltid strävat efter att nå bästa resultat, bästa betyg. Men efter gymnasiet lärde jag mig att dålig hälsa aldrig blir värt ett högsta betyg. Psykisk hälsa som påverkar den fysiska hälsan.

Men det är svårt.

För jag känner mig dålig när jag inte klarar saker som jag vet att jag kan klara av. Jag sätter press på mig själv. Får dåligt samvete.

Jag har med ålder och erfarenhet lärt mig att hälsan är viktigare men det är svårt. Dock finns det en skillnad nu i jämförelse med min tonårstid. Nu lägger jag av innan jag rasar i botten, hämtar kraft och löser det på annat sätt.

Det handlar inte om att jag är lat eller inte vill göra saker. Det handlar om att när saker händer så blir plugg så obetydligt. Det handlar om att all energi försvinner när det händer saker och med det konstanta höga trycket i skolan, jobb och all den press som sätts på en så finns det inte utrymme att samla energin igen. Därför ser det ut som det gör nu. Därför klarar jag inte av att prestera. Därför längtar jag efter ett obetydligt jobb och en sommar med sol och kärlek. En sommar med utrymme för umgänge. En sommar där jag kan lägga tid på mig själv och de mina för att samla energi.

Detta blev ett konstigt och osammanhängande inlägg. Enbart fragment av hur jag känner och tänker just nu. Ger kanske inte ens en rättvis bild av min situation. Men ibland är det skönt att skriva av sig.

Men kom ihåg vänner; hälsan före betyg och liknande. Utan en god hälsa har ni ändå ingen nytta av betyg och fina meriter.