Jennial

Tänk att ett ting kan väcka starka känslor. Ärligt talat känns det pinsamt att jag fastnat så för ett ting. En sak. En grej. Det ska ju vara obetydligt, men icke.

För flera år sedan hade jag en gammal svart skinjacka som jag ärvt av min mor. Jag älskade denna jacka, använde den om det så var 30 grader kallt ute. Jag kände mig snygg i den, cool liksom. Jag kände det som att hela min image satt i den jackan. Så en kväll var det någon tanklös person som stal den av mig. Visst jag lämnade den för ett ögonblick obevakad, men varför människa, varför var du tvungen att ta den i från mig?

Sorg.

Hur som helst så mötte jag min vän på stan en dag, minns inte vad skulle göra och det är oviktigt idag. Men med sig hade hon en superfin brun gammal jc-skinjacka som hon inte längre kunde ha så för att trösta mig fick jag ha den istället.

Även denna jacka i princip bodde jag i, fram till i våras då jag fick ge upp. Fodret i jackan hade totalt fallit sönder, jag fick knappt på mig den för att jag då trasslade in mig i tygslamsor. Jag fick hänga undan den.

Sorg.

Men nu i höst hittade jag en ny vän, en dam på ett skrädderi med magiska fingrar och en häftig symaskin. Jag må vara 1500 kronor fattigare men så fin jackan är igen. Fodret är helt, mynt ramlar inte ur fickorna, jag kan dra upp dragkedjan, jc-skinnsetiketten finns kvar. Jag kan flytta in i jackan igen och äntligen känna mig hel.

Mycket är haltande nu, min blogg, min fot, min ork. Foten stukades den 23 augusti och sedan dess är den trasig. Har varit i kontakt med sjukgymnast, men vad gör man när man mår knas dagarna i ända. Trötthet, illamående, huvudont. Det gör mig frustrerad, ligger hellre i feber i flera dagar än att dra ut på lidandet i veckor på detta sätt.

Sen haltar bloggen. Bloggar likt denna är inte galet intressanta att läsa, men det verkar inte som att jag är så duktig på detta. Kanske lägger jag ner. Eller så får den fortsätta halta, ibland kanske det kommer ett roligare inlägg med bilder eller så.


Det är höstigt vackert ute.

Jag var på teater ikväll. Vilket förövrigt är alldeles för sällan men otroligt vad bra det var. Baghdad Burning - Girl blog from Iraq är en teaterdokumentär som bygger på blogen Riverbend, en ung iraqisk kvinna som skriver om sin vardag i det irakiska kriget.

Jag är inte speciellt insatt i detta krig, har bara lyssnat en del på nyheter och debatter och läst lite tidningar, men nog är det irakiska kriget i allmänhet och Bush i synnerhet höjden av galenskap.

Denna teaterdokumentär tog mig närmare de offer som irakiska kriget har, andra offer än de amerikanska soldaterna. En teater som denna borde alla se. Bush borde sitta på första raden.

Jag sitter i Sverige otroligt skyddad från denna typ av dårskap. Jag har mina egna problem. Människor som mig, borde öppna ögonen mer. Riverbends blogg finns fortfarande tillgänglig här, sista inlägget är från cirka ett år sedan när hon tillsammans med sin familj flydde sitt land. Jag rekomenderar er att läsa den. Begrunda. Kom i håg att de ofta finns större offer än de som tv och tidningar lyfter fram. Kanske kan några av våra egna problem bli mindre. 

Så ointresserade, så uttråkade, så rastlösa. Det beskriver nog gymnasiekidz ganska bra. Om man nu kan generaliser på det viset.

Anledningen att jag tar upp det är för att jag ska prata inför gymnasielever i Östersund om Sundsvall som studentstad i morgon. Jag gjorde det samma i går nere på Åkroken. Jag kan inte påstå att någon av oss som pratade under denna punkt gjorde ett toppenjobb, men shit vad människor i den åldern är svåra att tala till. De ser väll dessa öppethusdagar som ett tillfälle att slippa plugget för en dag.

Jag vet inte vänner, men var vi likadan. Och har dessa lite över fem år sedan jag tog studenten verkligen gjort mig så mycket äldre.

Ser jag lika uttråkad ut när jag sitter på en ointressant föreläsning? Stackars föreläsare.

Jag har ett mail att svara. Ha tålamod, det är inte glömt, vill bara ha ordentligt med tid.

Är det inte skönt att ibland ha en giltig anledning till att ligga i sängen alltför många timmar under en dag. Min anledning är faktiskt att jag inte har en soffa. Åtta till tio veckors leveranstid innebär att tv tittas på från golvet i vardagsrummet eller sängen i sovrummet. Svårt val. Det positiva är att middagarna faktiskt äger rum vid köksbordet.

Jag älskar onödigt bloggande.

Är det redan dags att skylla på mörkret? Jag vet inte annars vad felet är, trött och hänging konstant som jag är. Men om jag redan segat ner mig av mörkret så har jag verkligen en lång vinter framför mig.

Men antagligen är det inte mörkret, det är livet. Livet är allt annat än lätt och uppiggande, det är en ständig kamp för ens egen lycka.

Livet är inte lätt att ta sig igenom, men i slutet av dagen är det ändå alltid värt det.

Sen så har jag ju det där som gör att allt tungt går att hantera. Underskatta inte kärleken.


Thomas och andra som befinner er i solen och värmen. Njut! Njut åt mig med, åt oss som sitter i ett kallt, regnigt och mörkt norden.

För några dagar sedan hade mor åtta fler familjer som grannar. För några dagar sedan stod det ett rött hus ett stenkast från min mors. Idag finns i princip ingenting kvar. Alla klarade sig, de har idag tak över huvudet, men det får en ändå att tänka; tänkom det var mors hus som brann ner. Då hade min lillebror, min lillasyster, min mor, hennes sambo, två katter, två hundar och en kanin inte haft ett hem idag. De skulle sakna en massa personliga tillbehör som inga pengar kan ersätta. Undrar jag hur man skulle reagera i en sådan situation.

Nu var det inte så och jag tänker inte tänka mer på saken.

Jag har aldrig gillat det där med att tippa resultat, tror det beror på att jag är så jäkla rädd att förlora. Så jag tänker inte göra det ikväll heller. Dock är jag galet glad att hockeyn är igång ordentligt, bara önskar att Timrå kommer igång ordentligt också.

Förövrigt verkar vi ha en grävling boendes i närheten. En granne klev ut på bron i morse och där låg en stor grävling och myste.

mot en promotionshögtid på Södra Berget?

Det var två saker jag aldrig trodde mig behöva använda igen efter att jag tog studenten och det var studentmössa och balklänning. Ack så fel jag hade. Den fjortonde november får jag lov att bära båda och Mittuniversitetet betalar kalaset. Visserligen innebär det jobb också i form studentmaschalk aka kuddbärare aka toastmaster. Mer om det när det väl äger rum.

Dock en liten rolig iaktagelse: jag ser inte mig själv som en brudig brud, men när jag står där och provar balklänningar så kryper den tjejigaste tjej fram och jag känner mig som en prinsessa.

Tur att det händer så sällan.

Ja, inte jag då ... det har jag inte haft på många år. Men bloggen har haft semester. Sommaren spenderade jag till stor del i radioskugga där jag jag gömde telefonen och höll datorn på avstånd. Såg att det sista jag skrev var inte så mycket till text utan en bild, en bild på ett guldkorn i mitt liv. Men innan jag sätter igång med seriös blogging igen (?!) så tar jag en kort uppdatering av vad som hänt.

Bilen: Går som pärla, inga fler punkteringar, men dock en utslagen ruta. Satans snorungar. Förövrigt ställer jag av bilen i helgen för vinterförvaring. Å nej, inte för att jag inte vågar köra bil på vintern utan för att det är en kostnad jag inte har råd med. Pierre har ju bil, vi behöver knappast två.

Samboskap: Fullbordat och invigt. Bott i nya lägenheten i över en månad nu. Stormtrivs! Finns inget bättre än att vakna och somna i sovrummet, duscha i badrummet, laga mat i köket, umgås i vardagsrummet och allt detta tillsammans med den bästa.

Oscar: känner att han behöver en egen punkt då jan fyller år i dag! 1 år! Å sötare å goare blir han.

Jobb: Har nu suttit som vice kårordförande i över en månad och det ... går bra. Är kul. Är mycket. Fortfarande snurrigt. Men jag har eget kontor och arbetstelefon med dagar bokade av lunchmöten, prefektråd och ont om tid.

Nu: Lunch.