Jennial

Behöver inte säga så mycket mer just nu.

Är det inte ganska dyrt med second hand?

Jag och P har varit ute efter en taklampa till vardagsrummet ett tag. Men de vi finner och som duger kostar sjuka pengar, så jag tänkte dona i hop en lampa själv. Inspirationen har jag hittat i någon blogg. Vad jag behöver till detta hemmabygge är stommen till en taklampa eller golvlampa modell större. För att finna en sådan har jag sökt mig till second handbutiker där jag tänke att det kanske kan gå lös på en femtiolapp. Jag får nog räkna med minst en hunka.

Ja egentligen är det inte dyrt i jämförelse med designlampan för 2 800 kronor vi kikade på innan men för guds skull, det är en gammal lampskärm med blekt tyg jag ska riva sönder.  Över hundra spänn för det är ju rena rånet.

Varför har man studerat egentligen. Det finns de människor som har sina drömjobb utan 200 000 i studieskulder.

Det fanns en tid för snart gansak många år sedan då betyg betydde massor för mig. I min depression var betygen ett intyg på att jag dög, att jag var duktig på någonting i livet. Jag behövde inte plugga ihjäl mig för att få bra betyg men halkade jag någon gång ner en skala kunde jag gråta av förtvivlan. Idag låter det inte klokt. Det var det heller inte, jag var sjuk.

De senaste åren har jag pluggat av andra anledningar. Jag hade säkert varit lycklig av ett jobb på fabrik eller i kassan på ICA, jag skulle säkert kunnat finna vägar på arbetsmarknaden som jag varit nöjd med. Jag har inget drömjobb. Men jag har ett intresse. Ett intresse för kommunikation av alla de slag och hur det fungerar. och jag gillar att plugga.

Jag gillar att läsa om arbetsprocesser och färgers betydelse. Jag tycker om att läsa mig om människans selektiva natur och synergieffekter. Jag tycker det är roligt att tänka på varumärken; hur man vårdar dem, hur man raserar dem. Hur når man fram till individer i en överkommunicerande värld?

Jag är ingen typisk akademiker med professorsdrömmar. I ärlighetens namn är en del jag föraktar i den akademiska världen. Men jag gillar att studera.

Jag har haft svackor under min utbildning, jag har snart 200 000 i studielån som jag kommer få dras med i många många år framöver. Jag har två kurser som släpar innan jag får ta ut examen, jag har fler kurser jag vill läsa för att fylla kunskapluckor. Men jag har fått ägna mig åt ett av mina stora intressen.

Plugga universitet eller högskola är inget för alla, men det har varit någonting för mig. Även om jag snart vill in på arbetsmarknaden på allvar.

En av tre bakverk lyckades vi med jag och lillasyster när vi spenderade gårdagskvällen med ägg, socker, vetemjöl och annat. Kladdkakan blev torr, marängerna brände vi men dumlekakorna blev supergoa.

Sammanfattningsvis kan man väll säga att det blir nog ingen bagare av mig inte. Bakat har jag aldrig sysslat med och kanske ska jag hålla mig i från det också.

Dagen kommer spenderas åt det mer Jennielika intresset hockeytittande. Först Rögle-Timrå, viktigt att ta poäng mot Ängelholmslaget. Framåt kvällningen är det sedan JVM på schemat, semifinal mot Slovakien av alla lag. Jag tror på vinst.

Förövrigt så är mina fötter väldans osköna. En behandling för att mjuka upp dem står på önskelistan.

Då jag har vänner långt ifrån den svenska vita vintern tänkte jag dela med mig vårt vackra vinterlandskap.

Platsen är den annars så somriga och folkfyllda Tranviken med omgivning. Bildkvalitén är sådär då det nu för tiden är mörkt ute och jag äger en halvkass kamera.

Håll till godo!

Jo visst blir han det min favorit systerson. Han är fin som en pampersunge.

Oscar försöker vissla:



Oscar kör pekfingervalsen:



Oscar charmar moster:

Ser faktiskt ut som ett riktigt tervligt hem nuförtiden. Behöver en lampa till taket i vardagsrummet, någonting till väggarna i sovrummet och en ljudisolering så vore det perfekt sedan. Jag skulle verkligen göra vad som helst för en ljudisolering. Grannarna består av en mor, en tonårsdotter och en liten unge på kanske fem sex år. Det är skrik och grin och slag i dörrar. Men lägenheten är så lyhörd att vi hör grannarna dra i kökslådorna, Ska det vara så?

Jaja, här följer lite bilder på delar av mitt och Ps hem.

Vardagsrum:



Sovrum:



Badrummet är en personlig favorit men där har jag inga bilder. Jag kan ju inte fota allt.

För några veckor sedan återupplevde jag min studentbal ... eller ja, åtminstonde såg det ut så när jag kikade mig i spegeln. Idag hade jag ännu en tillbakablick till gymnasiettiden då jag var hos tandreglering. Samma gamla väntrum, samla rädsla i magen. Hua, tandläkare är ofta galet snälla men ändock otäcka.

Nu är det inte så att jag på nytt fått tandställning, den tiden är över, men på insidan min nedre tandrad har jag haft en sträng av för mig okänd metall. Denna sträng har varit ivägen en hel del när jag exempelvis gnagt i mig en morot. Men nu ni, nu akn jag tugga i mig frukt och grönsaker bäst jag vill!

Man måste glädjas åt livets små positiva händelser.

 

... om kommunikation och PR/reklam från olika världar med säten i Stockholm och Melbourne. Två herrar som sätter i gång tanken står bakom bloggen starandcaptain.blogspot.com.

Läs, begrunda, tyck och tänk!

Som sagt, det såg ut som om jag vore 19 igen och skulle på studentbalen.

Lördagar kan se väldigt olika ut, men också ack så lika. Gårdagens lördag var en bra lördag.

Vaknade av att syster ringde för att fråga om jag vill med en sväng till Birsta och visst kunde jag det. Inte var dag jag umgås med syster och Oscar tyvärr. Oscar växer och blir mer och mer som liten människa för var dag som går. Och go var han när han höll på att somna i min famn.

Klockan 16 var den hockey. Timrå gästades av Södertälje och jag, Pierre och alla andra Timråfans kunde åka därifrån glada efter ännu en seger. Roligast var nog dock den Södertäljespelare som fick Sund att kasta handskarna efter att visat honom en "chickengest" i form av att röra armarna upp och ner som kycklingvingar. Haha.

Thaikäk till middag, galet gott! Och rester blev det som jag kan äta i morgon.

Senare på kvällen hamnade vi i en biostol. Bröderna Cohen stod på agendan med Burning after reading. Riktigt bra film. Se den. Den var galet roligt och oförutsägbar. Dessutom en Brad Pitt i en roll man inte är van att se honom i.

Hemma blev det mysigt umgänge med karln som har samma adress som mig innan jag somnade med en bok i handen.

En lördag när den är som bäst.

Mittuniversitetets Årshögtid har nu varit. Nu är det två år till nästa gång. Med studentmössan och balklänning såg jag snarare ut som att jag var 19 igen och att det var studentbalen som stundade. Men i stället spenderade jag fredagen med doktorer, professorer, rektor, diverse universitetsmänniskor, landshövding och många fler.

Trevligast att träffa var nog faktiskt Magdalena Forsberg. Jag har ju ändå följt hennes karriär sedan jag var liten; suttit nervös framför tvn när hon skjutit för OS-medaljer och åkt skidor någon meter i från hennes gård. Hur trevlig som helst, och Heders doktor utnämndes hon till.

Dagen i kort: Övning i kyrkan på förmiddagen, lunch på stadshuset, hem och svida om till balklänning, tillbaka till kyrkan för fotografering och sedan vid kl 16 var det dags för högtidens start. Efteråt vidare till Södra Berget där jag tog över "pinnen" och annonserade talare mellan rätterna. Kvällen avslutades med dans, om än motvilligt, till ett livs levande storband innan en fining hämtade mig precis utanför hotelldörren. Somnade in bredvid en varm kropp till ljudet av Madagaskar som snurrade i dvdn.

Intressanta människor, mer eller mindre bra tal och traditioner sedan 1400-talet. Helt ok dag.



Jag till höger i bild och efter mig Magdalena Forsberg. Foto: Sundsvalls Tidning

Ett riktigt störningsmoment. Stängs inte vissa dörrar här på universitetet så går larmet efter 30 sekunder. Problemet är att de som inte stängt dörren oftast inte hör larmet inifrån salen utan det är vi som sitter utanför som får lyssna på detta tjutande.

Tro mig, man kan bli galen för mindre. Det har hänt.

Helgens lördag kommer spenderas med familj och nostalgi. När jag var ungefär 12-14 år var jag och såg Euskefeurat avslutningsturné med mormor och morfar. Nu när bandet med Ronny Eriksson i spetsen återförenats kommer då på besök i Sundsvall. Självklart kommer jag vara där med mormor och morfar men även med syster och mor. Syster som nu är ungefär lika gammal som när jag såg dem senast.

Fredagkvällen kommer däremot bestå av middag och någon öl med kårhusstyrelsen och föredetta kårhusstyrelsemedlemmar.

Cheers mates!

Framför mig har jag post-itlappar med diverse to do-lists och minnesanteckningar. Den fasta telefon till vänster om datorn, från vilken jag kan slå fyra siffror för att nå någon intern i stället för sex plus riktnummer. Det siffrorna kallas anknytning, jag gar också en anknytning. Mobiltelefonerna, privat och arbetstelefon, finns någonstans på skrivbordet bland papper, nycklar, tidningar, basketbiljetter, pennor, andra lappar, och mer därtill. Har även två blommor på bordet som, sedan jag tog över efter Åsa, börjat se slitna ut. Vad jag förstått det var det Magnus som vattnade blommorna tidigare och jag må ha gröna kläder på mig i dag men fingrarna är mer hudfärgat orangerödrosa.

P3 är igång via webbradio, i micron snurrar en matlåta med vitlöksluktande köttfärssås. MUMS. Obama vann det har jag inte kunnat undgå och det är nog bra.

Utanför är himlen blå, solen skiner och träden ser höstigt kala ut. Jag har minnesanteckningar och ett protokoll att skriva, senare är det middag med rektorn. På Brandstation.

*Pling* Mail i inboxen, dags att återgå till arbetet. Och maten.

Första natten utan sambo i vår lägenhet. För någon timme sedan åkte han iväg för att jobba. Jag saknar honom redan. Galet mycket.

Jag känner verkligen att jag har det där så många vill ha. Det där fina i vardagen. Någon att äta med, någon som somnar bredvid mig var natt. En bästa vän att dela livet med. Pirret jag kände i kroppen för flera månader sedan när allt var nytt har inte lagt sig, det sitter djupare nu.

Det är så svårt att förklara. För hur beskriver man någonting som känns så naturligt och självklart.

Tänk att ett ting kan väcka starka känslor. Ärligt talat känns det pinsamt att jag fastnat så för ett ting. En sak. En grej. Det ska ju vara obetydligt, men icke.

För flera år sedan hade jag en gammal svart skinjacka som jag ärvt av min mor. Jag älskade denna jacka, använde den om det så var 30 grader kallt ute. Jag kände mig snygg i den, cool liksom. Jag kände det som att hela min image satt i den jackan. Så en kväll var det någon tanklös person som stal den av mig. Visst jag lämnade den för ett ögonblick obevakad, men varför människa, varför var du tvungen att ta den i från mig?

Sorg.

Hur som helst så mötte jag min vän på stan en dag, minns inte vad skulle göra och det är oviktigt idag. Men med sig hade hon en superfin brun gammal jc-skinjacka som hon inte längre kunde ha så för att trösta mig fick jag ha den istället.

Även denna jacka i princip bodde jag i, fram till i våras då jag fick ge upp. Fodret i jackan hade totalt fallit sönder, jag fick knappt på mig den för att jag då trasslade in mig i tygslamsor. Jag fick hänga undan den.

Sorg.

Men nu i höst hittade jag en ny vän, en dam på ett skrädderi med magiska fingrar och en häftig symaskin. Jag må vara 1500 kronor fattigare men så fin jackan är igen. Fodret är helt, mynt ramlar inte ur fickorna, jag kan dra upp dragkedjan, jc-skinnsetiketten finns kvar. Jag kan flytta in i jackan igen och äntligen känna mig hel.

Mycket är haltande nu, min blogg, min fot, min ork. Foten stukades den 23 augusti och sedan dess är den trasig. Har varit i kontakt med sjukgymnast, men vad gör man när man mår knas dagarna i ända. Trötthet, illamående, huvudont. Det gör mig frustrerad, ligger hellre i feber i flera dagar än att dra ut på lidandet i veckor på detta sätt.

Sen haltar bloggen. Bloggar likt denna är inte galet intressanta att läsa, men det verkar inte som att jag är så duktig på detta. Kanske lägger jag ner. Eller så får den fortsätta halta, ibland kanske det kommer ett roligare inlägg med bilder eller så.


Det är höstigt vackert ute.

Jag var på teater ikväll. Vilket förövrigt är alldeles för sällan men otroligt vad bra det var. Baghdad Burning - Girl blog from Iraq är en teaterdokumentär som bygger på blogen Riverbend, en ung iraqisk kvinna som skriver om sin vardag i det irakiska kriget.

Jag är inte speciellt insatt i detta krig, har bara lyssnat en del på nyheter och debatter och läst lite tidningar, men nog är det irakiska kriget i allmänhet och Bush i synnerhet höjden av galenskap.

Denna teaterdokumentär tog mig närmare de offer som irakiska kriget har, andra offer än de amerikanska soldaterna. En teater som denna borde alla se. Bush borde sitta på första raden.

Jag sitter i Sverige otroligt skyddad från denna typ av dårskap. Jag har mina egna problem. Människor som mig, borde öppna ögonen mer. Riverbends blogg finns fortfarande tillgänglig här, sista inlägget är från cirka ett år sedan när hon tillsammans med sin familj flydde sitt land. Jag rekomenderar er att läsa den. Begrunda. Kom i håg att de ofta finns större offer än de som tv och tidningar lyfter fram. Kanske kan några av våra egna problem bli mindre. 

Så ointresserade, så uttråkade, så rastlösa. Det beskriver nog gymnasiekidz ganska bra. Om man nu kan generaliser på det viset.

Anledningen att jag tar upp det är för att jag ska prata inför gymnasielever i Östersund om Sundsvall som studentstad i morgon. Jag gjorde det samma i går nere på Åkroken. Jag kan inte påstå att någon av oss som pratade under denna punkt gjorde ett toppenjobb, men shit vad människor i den åldern är svåra att tala till. De ser väll dessa öppethusdagar som ett tillfälle att slippa plugget för en dag.

Jag vet inte vänner, men var vi likadan. Och har dessa lite över fem år sedan jag tog studenten verkligen gjort mig så mycket äldre.

Ser jag lika uttråkad ut när jag sitter på en ointressant föreläsning? Stackars föreläsare.