Jennial

Tänk att ett ting kan väcka starka känslor. Ärligt talat känns det pinsamt att jag fastnat så för ett ting. En sak. En grej. Det ska ju vara obetydligt, men icke.

För flera år sedan hade jag en gammal svart skinjacka som jag ärvt av min mor. Jag älskade denna jacka, använde den om det så var 30 grader kallt ute. Jag kände mig snygg i den, cool liksom. Jag kände det som att hela min image satt i den jackan. Så en kväll var det någon tanklös person som stal den av mig. Visst jag lämnade den för ett ögonblick obevakad, men varför människa, varför var du tvungen att ta den i från mig?

Sorg.

Hur som helst så mötte jag min vän på stan en dag, minns inte vad skulle göra och det är oviktigt idag. Men med sig hade hon en superfin brun gammal jc-skinjacka som hon inte längre kunde ha så för att trösta mig fick jag ha den istället.

Även denna jacka i princip bodde jag i, fram till i våras då jag fick ge upp. Fodret i jackan hade totalt fallit sönder, jag fick knappt på mig den för att jag då trasslade in mig i tygslamsor. Jag fick hänga undan den.

Sorg.

Men nu i höst hittade jag en ny vän, en dam på ett skrädderi med magiska fingrar och en häftig symaskin. Jag må vara 1500 kronor fattigare men så fin jackan är igen. Fodret är helt, mynt ramlar inte ur fickorna, jag kan dra upp dragkedjan, jc-skinnsetiketten finns kvar. Jag kan flytta in i jackan igen och äntligen känna mig hel.