Jennial

Scrapbook, crapbook, trapbook ... sitter och sliter med skolarbete. Eller ja, slitter, allt är ju relativt. Samtidigt som jag skriver så diggar jag till Basement Jaxx, håller ett halvt öga på hockeyn käkar russin och leker med katten. Jag är quinna, jag kan göra flera saker samtidigt.

Resultatet blir nog mest en skräpbok, eller mer en skräplåda ...

Grattis Thomas!
 
På lördag firar vi ...

Ordet varumärke börjar stå mig upp i halsen. Ämnen intresserar mig fortfarande. Det är sjukt kul att läsa och lära sig om och den kurs jag nu läser "varumärkets kommunikativa roll" känns som en av de roligare kurserna jag läst under dessa år som universitetsstudent. Men just ordet varumärke börjar kännas lite överanvänt och detta med personliga varumärken har helt plötsligt dykt upp överallt i min tillvaro. Hockeyintresserad som jag är så kikade jag på hockeymatchen igår på Svt och i vanligt ordning intervjuade de någon eller några spelare efteråt som fick analysera matchen. Jag hade då gått ifrån tvn och lyssnade bara med halva örat. Expertkommentatorn var missnöjd på en av spelarna och menade att det inte bara handlade om att komma dit och prestera bra i landslaget och att det dessutom handlade om att vårda sitt personliga varumärke. Fine, han rätt, inom sportens värld finns det flera varumärket som bygger på personer, Foppa, Kallur, Zlatan. Men måste man verkligen dra en analys efter en hockeymatch angående en spelares personliga varumärke. Ordet ... det är ordet som stör mig!

Hur mycket detta ord än stör mig så är det någonting jag får vänja mig vid. Jag kommer ju arbeta med vårda och bygga upp varumräken under mitt yrkesverksamma liv (om det går enligt planerna). Jag skyller på c-uppsatsen! Undrar hur många gånger vi berörde ordet varumärke under uppsatsveckorna? Hualigen!

När det gäller mitt eget varumärke måste jag nog börja med att göra en jätteinsats angående namnet. Efter snart tre år på universitetet är jag fortfarande Jenny för vissa lärare. Jennie, med i e. Tänk att det ska vara så svårt. Sen jag har varit liten har jag fått förtydliga det. Förskolan, första klass, bytte klass i trean, högstadiet, gymnasiet, olika jobb, vänner, bekanta .... J E N N I E. Det är faktiskt viktigt.

"- Hej, hur är det?
- Trött."

"-Tja, allt väl?
- Jodå jäkla trött bara."

"- Ey, mås det bra?
- jo, finfint. Förutom att ja e trött"

När får jag känna mig pigg igen? Jag är glad, mår bra gör massa saker, men är konstant trött!! Det måste vara bristen på ljus. Snälla, snälla våren, ta med dig solen och kom hit, jag orkar inte mycket längre ...

... eller så var det bara några sekunder. Hur som helst så tror min mor att hon sett mig på tv ikväll. På de lokala nyheterna gällande Mittuniversitetet. Inte omöjligt, jag hänger ju där en del, men är det inte typiskt att jag själv inte får uppleva dessa få sekunder av fame.

Typiskt!

Med jämna mellanrum är jag kattvakt åt en väns lilla rara Doris ... eller Dorran. Detta till min stora förtjusning! Jag har själv valt att inte skaffa egen katt då min framtid är väldigt oviss men jag har under hela min uppväxt haft djur omkring, katter, hundar, hästar, kaniner, får, grisar, tjurar, höns, kalkoner, marsvin, sköldpaddor ... ja, ni förstår. Detta gör att jag saknar att ha dessa mer eller midre livliga krabater omkring mig nu när jag bor ensam i egen lägenhet. Räddaren är alltså de stunder jag får tillbringa med kattdamen Doris. Alldeles lagomt krävande! tömma lite låda, byta vatten, mata å kramas i massor .... ibland uppskattar hon om man springer med ett snöre runt i lägenheten som hon jagar. Hon är för söt!

Det var meningen att jag skulle tillägna detta inlägg till de djur som funnit en speciell plats hos mig:

Trilla - Världens goaste å finaste katt. Fick henne när jag var två år och 17 år senare somnade hon in på min huvudkudde.

Mackan - Den irländska varghunden jag använde som madrass när jag bara var knodd.

Majjen - Min alldeles egna häst jag hade som barn. Otroligt rädd för vatten. Bettede sig mer som en hund i bland som höll sig på gården utan koppel

Stella - snällaste, raraste goaste familjevovven. En rottistik.

Arrak - Stellas bäste vän. En ståtlig schäferhane

Jeppe - Marsvinet som dig i mina händer.

Max - Still alive and kickin. Bor hos lillebror!

å så Doris då förståss ...

Indieklubben Superbueno lämnar Sundsvall. Tråkigt då det är en av de mest välbesökta klubbarna på Stadshuset., men allting har ett slut. Någon som har förslag på vad man kan ha för klubb i stället? Fortsätta med indieklubb? eller har någon något helt annat förslag? Låt mig höra, jag har möjlighet att tipsa ansvariga personligen ....

Jobbade som sagt på Petters spelning i Härnösand i fredags och på Stadshuset i går vilket gett mig några reflektioner:

Härntabor! Vad är det med er!!! Här kommer en aktuell stor svensk artist med sitt crew och ni sviker! Kom inte och säg att det bor få människor i Härnösand, för jag vet att det bor fler än 90 personer där. Varför passar ni inte på att gå ut och svänga era lurviga när det väl händer någonting? Jag är ledsen, men är det så det ser ut i Härnösand så ska ni nog inte räkna med många stora musik- och nöjessatsningar framöver. Det hänger lite på er också.

Sundsvallsbor! Sluta klaga på att Sundsvall har ett dåligt uteliv. Jag har sett värre. Just nu ser det bra. Stadshuset är outstanding med sina klubbar och live-spelningar och andra krogar har klubbar som fungera. Oscars open mind är ett exempel. Men historiskt sett är det inte initiativtagare denna stad saknat. Varje år det kommit nya satsningar på klubbar och livegig men det har varit publiken som svikit. Och sviker publiken läggs klubbar ner eftersom de omöjligt har råd att fortsätta då många av dessa initiativtagare går in med egna pengar. Så Sundsvallsbor, att ni har mage att klaga! Låt nu 2008 fortsätta i samma anda som hösten 2007.  För kolla vilket drag och vilken puls det var på Stadshuset i går! Underbart! Fortsätt så! Det gör att jag vill fortsätta pryda era handleder med Trappeneventstämpeln och hänga in era jackor var fredag och lördag.

En lite rolig grej från Petterspelniingen i fredags, säkert 15-20 procent av publiken var Sundsvallsbor. Dessa hade inte möjlighet att se spelningen på lördagen och bilade upp till Härnösand för få sin dos av Petter då i stället.  Jag känner för er! ni skulle hållt er till Stadshuset.

Petter är, för er som missat det, även han bloggare. Han sitter på sina vita fina MacBook och knappar in tankar reflektioner. Läs om vad han tyckte om Sundsvall och Härnösand:
www.goddamnit.se/petter/

"vissa tror på religoner
andra på personer
jag tror på ren fakta och vissa visioner"

Ett textstycke som följt mig sedan högstadiet ... 1998 närmare bestämt ... och i helgen blir det dubbelt Petterjobb. Ikväll spelar han i Härnta och i morgn på Stadshuset. Lyssnade på senaste skivan i en bil från Umeå till Sundsvall förra våren, but I have to say: It's not my cup of tea!

"Det är min tur nu,
vinden har vänt"

 

En viss person dök upp nyligt i mitt liv igen. En mycket speciell person. Han frågade mig om jag lärt mig vara ensam i mörkret. Så, har jag det?

Ja, det har jag. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv i svåra tider. Jag har lärt mig att stå på egna ben. Jag har lärt mig att vill man vara lycklig och jobbar för det så har man i alla fall en chans att nå dit. Jag har lärt mig att tro på mig själv, att jag är bra. Jag behöver inte vara rädd för mörkret och jag har lärt mig att vara ensam.

Men betyder det att jag vill vara ensam i mörkret? Så klart inte. Jag tycker inte om att var ensam. Jag pratar nu inte om ensamhet i den bemärkelse att sitta hemma själv framför tvn en torsdagkväll. Jag pratar om att vara ensam i livet. Jag är en sådan person som vill vara omringad av människor i mitt liv. Jag är en sådan person som vill ha människor omkring mig i mörkret. Och vet ni vad jag har lärt mig under dessa år då jag övat på att vara ensam i mörkret? Jag är inte ensam! Jag är omringad av kärlek och värme.

Du speciella person som plötsligt dök upp i mitt liv igen nyligt. Jag är glad att du ringde ...

... våra tio veckors slit var värt ett B .... nöjd? Japp! Klart ja är! grymt ju ...

Livet har bestått av bokstäver sista veckorna ... c-uppsats, b-uppsats, bokstavsbetyg! I morgon är det min och Andys tur att synas under luppen ... Vad är vårt slit värt? Ett A, B, C, D .... eller va?

Jag har aldrig varit en person som vill vara som alla andra. Dock blir det alltid så att man blir som någon annan. Till en viss del såklart. På högstadiet rotade jag efter kläder i mormors garderob i stället för att handla på H&M eller liknande just för att jag inte ville se ut som den stora massan. Men självklart var jag inte ensam om det utan blev som någon annan. Kanske till och med inspirerad av dessa andra.

Hur som helst, det jag vill komma fram till är att detta med bloggande aldrig varit något för mig, alla andra gör det ju! Men tänk ... det är fortfarande många som inte gör det och nu valde jag att inte vara som dessa.

Den egentliga anledningen till mitt nystartade bloggande är faktiskt en uppsats jag precis läst. Uppsatsen handlar om Facebook och facebookanvändande och en del av resultatet  fick mig att tänka till. Å ena sidan övervägde jag att helt plocka bort min Facebooksida och andra communitymedlemskap å andra sidan övervägde jag att starta en blogg. Har ni tänkt på hur officiella vi blivit? Har ni tänkt på vad det innebär att lägga upp dessa festbilder på er själva? Eller ännu värre, bilder på andra. Har ni tänkt på att blivnade arbetsgivare eller framtida svärföräldrar har full tillgång till dessa bilder? Ja, jag har tänk på detta, en del i alla fall, och kommit fram till att jag nog faktiskt inte har någonting emot att vara offentlig på detta vis. Det är ett sätt att bygga mitt personliga varumärke! Däremot säger jag till mina vänner och andra, om jag någon gång lägger upp en bild eller annat på er som ni inte vill ska finnas på dessa offentliga kanaler så säg till.

Med detta säger jag hejhej till bloggvärlden. Jag kommer att skriva om det som dyker upp i huvudet. En ganska opretto blogg. Vi får se hur länge jag håller på. En vecka, kanske ett år ... eller så slutar det med att jag släpper en bok bestående av mina blogginlägg. Det visar sig ....