Jennial

En viss person dök upp nyligt i mitt liv igen. En mycket speciell person. Han frågade mig om jag lärt mig vara ensam i mörkret. Så, har jag det?

Ja, det har jag. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv i svåra tider. Jag har lärt mig att stå på egna ben. Jag har lärt mig att vill man vara lycklig och jobbar för det så har man i alla fall en chans att nå dit. Jag har lärt mig att tro på mig själv, att jag är bra. Jag behöver inte vara rädd för mörkret och jag har lärt mig att vara ensam.

Men betyder det att jag vill vara ensam i mörkret? Så klart inte. Jag tycker inte om att var ensam. Jag pratar nu inte om ensamhet i den bemärkelse att sitta hemma själv framför tvn en torsdagkväll. Jag pratar om att vara ensam i livet. Jag är en sådan person som vill vara omringad av människor i mitt liv. Jag är en sådan person som vill ha människor omkring mig i mörkret. Och vet ni vad jag har lärt mig under dessa år då jag övat på att vara ensam i mörkret? Jag är inte ensam! Jag är omringad av kärlek och värme.

Du speciella person som plötsligt dök upp i mitt liv igen nyligt. Jag är glad att du ringde ...

... våra tio veckors slit var värt ett B .... nöjd? Japp! Klart ja är! grymt ju ...

Livet har bestått av bokstäver sista veckorna ... c-uppsats, b-uppsats, bokstavsbetyg! I morgon är det min och Andys tur att synas under luppen ... Vad är vårt slit värt? Ett A, B, C, D .... eller va?

Jag har aldrig varit en person som vill vara som alla andra. Dock blir det alltid så att man blir som någon annan. Till en viss del såklart. På högstadiet rotade jag efter kläder i mormors garderob i stället för att handla på H&M eller liknande just för att jag inte ville se ut som den stora massan. Men självklart var jag inte ensam om det utan blev som någon annan. Kanske till och med inspirerad av dessa andra.

Hur som helst, det jag vill komma fram till är att detta med bloggande aldrig varit något för mig, alla andra gör det ju! Men tänk ... det är fortfarande många som inte gör det och nu valde jag att inte vara som dessa.

Den egentliga anledningen till mitt nystartade bloggande är faktiskt en uppsats jag precis läst. Uppsatsen handlar om Facebook och facebookanvändande och en del av resultatet  fick mig att tänka till. Å ena sidan övervägde jag att helt plocka bort min Facebooksida och andra communitymedlemskap å andra sidan övervägde jag att starta en blogg. Har ni tänkt på hur officiella vi blivit? Har ni tänkt på vad det innebär att lägga upp dessa festbilder på er själva? Eller ännu värre, bilder på andra. Har ni tänkt på att blivnade arbetsgivare eller framtida svärföräldrar har full tillgång till dessa bilder? Ja, jag har tänk på detta, en del i alla fall, och kommit fram till att jag nog faktiskt inte har någonting emot att vara offentlig på detta vis. Det är ett sätt att bygga mitt personliga varumärke! Däremot säger jag till mina vänner och andra, om jag någon gång lägger upp en bild eller annat på er som ni inte vill ska finnas på dessa offentliga kanaler så säg till.

Med detta säger jag hejhej till bloggvärlden. Jag kommer att skriva om det som dyker upp i huvudet. En ganska opretto blogg. Vi får se hur länge jag håller på. En vecka, kanske ett år ... eller så slutar det med att jag släpper en bok bestående av mina blogginlägg. Det visar sig ....